Elin Atterstig

Nej, den här förkylningen ger sig inte. Jag har noll matlust vilket resulterade i att jag för första gången på riktigt länge ätit smöriga makaroner med ketchup, precis som på högstadiet, precis som när man bodde hemma. Det var det jag åt när jag kom hem från skolan och inte kom på något annat att göra, eller när jag låg hemma sjuk och matlusten var precis lika borta som idag. Då kan makaroner vara sådär superbra.

En skärmdump från min dator

Håller på att färdigställa söndagens bilder från Yeah!festivalen. Blev klar med lördagen och den mappen var tungast. Blev en hel del bilder som jag blev nöjd med och vill visa. Konsertfoto är så otroligt kul och på Yeah!festivalen fick jag chansen att fota många bra band. Kameran var mitt verktyg och det var lycka i 3 dagar. Tyvärr hamnar redigeringen efter, för det har varit en sommar med mycket jobb, men nu är jag inne på det allra sista. :)

..körkortet, hoppas jag. Jag vet inte hur många gånger jag har gett mig in i det här. Jag har börjat x antal ggr, och slutat lika många. Men nu gör jag ett nytt försök och idag var min första körlektion på länge. Fler är dessutom inbokade. Den här gången ska jag verkligen satsa allt. Och det SKA bli prioriterat. Därför testar jag att nämna det i bloggen. Något säger mig att det kommer att göra mig mer målinriktad och bestämd.

Körlektionen idag gick bra. Vi gick tillbaka till övningar som vi tidigare hade hoppat över och det känns som det lossnar. Efter lektionen gick jag en runda på stan i Örebro för inhandling av presenter. Oh vad längesedan jag traskade runt där. En hel sommar har gått och det var skönt att bara få vara på en vardag. När jag kom hem tog jag lite lunch och ett försök till en kopp kaffe. Ett tips: Ha inte gammal mjölk i kaffet. Det klumpar sig.
Nu ska det redigeras bilder..


Den enda bild på en bil som jag tycks ha på datorn. Det är bilen vi hyrde när vi var i USA i våras. Jag är SÅ ointresserad av bilar. Men måste ju erkänna att det alltid är lika roligt att sätta sig i en ny. Jag pillar på allt.

Nu borde det vara dags. Jag har planer och jag vill förverkliga dem. Jag kan inte bara sitta och drömma, inte ett år till. Jag ska kasta mig in i det här och jag ska ha kommit någonstans innan jul. Det finns stunder då jag känner mig hur pepp som helst, men sen finns det självklart också stunder då jag tvivlar. Men det ska man kanske inte nämna. JAG ÄR PÅ G. NU KÖR VI.

Du känner att värken kommer krypandes. Huvudvärken. Den ligger där och slumrar för att sedan slå till hårdare än hårdast. Du vet att den är på väg.

Du börjar känna torrheten i munnen, som inte ger sig oavsett hur mycket vatten du häller i dig. Illamåendet gör att du vill kräkas, kräkas upp allt vad vi nu har i vår kropp. Mat gör det bara värre, trots att du är hungrig och känner ett stort hål i magen. Ingenting hjälper. Du blir känslig för vissa smaker som om du vore gravid. Du får kämpa med varje liten tugga. Rösterna runtomkring dig får dig att vilja skrika "HÅLL KÄFTEN" och du får panik som om du sitter inspärrad i en liten bur och inte kan ta dig ut. Alla röster, så trevliga, så vänliga. Men du känner bara stress. Jag orkar inte, jag orkar inte prata. Käften.. Få mig inte att prata. Varje litet ord får det att dunka i huvudet och du kräver bara mer och mer vatten. Du svettas. Du kallsvettas. Varje liten vindpust får värken att släppa för en litenliten stund. Men du ryser.

Huvudvärken är inte där än. Den är inte där den är som allra värst. Inte än. Det är dags för middag. Du tänker att värken ger sig inte för du har inte ätit tillräckligt. Du blir förvånad när du klarar av äta en hel måltid. Du häver i dig maten som om du inte fått äta på flera år. MAAAT! Du panikäter, men det är som att den du matar är inte dig själv, utan du matar migränen. Huvudvärken blir nämligen bara värre. Du är fortfarande hungrig. Illamåendet ger dig panik. Du måste lägga dig ner. Nu spränger huvudet och du tänker att närsomhelst kollapsar jag. Du tänker seriöst att du helst av allt bara vill göra dig av med det. Snälla, hugg mig, jag orkar inte leva. Efter ett par minuter, som känns som år, lyckas du sedan sova ett par timmar.

När du vaknar och ställer dig upp, inser du att det fanns ingen sämre taktik. Migränen har vunnit. 0-1 till Mr Migrän. Nu trycker huvudet så pass att du känner inget annat. Det trycker i ögonen, du kan inte tänka. Du blundar men huvudvärken blir än mer närvarande. Dudunk, dudunk.. Nu sprutar tårarna för du vet inte vad du ska ta dig till. Och att gråta med huvudvärk är det värsta man kan göra. Du önskar att det ska vara över. Hukandes och snubblandes, tar du dig till medicinskåpet. Får i dig två tabletter. Det är det enda du kunnat tänka på den senaste halvtimmen. Måste. Ha. Tablett. Äntligen tog du dig dit. Äntligen släpper det. Och bubbelvatten, älskade bubbelvatten - vad skulle jag göra utan dig vid dessa tillfällen? Lugnet sköljer över dig och luften känns klar. Du andas ut efter 24-timmarskriget. Du är utmattad, du är trött. Det släpper. Det släpper! Nu står det 1-1. Det blev oavgjort.

En längtan efter Göteborg så här på onsdagskvällen. Där ska jag bo. Nån gång. För en tid. Vet inte när, hur och varför. Men nån gång.

Kanske inte så passande bild. Men bilden är iallafall tagen i Stockholmsområdet. ;) Det är från en Thyreosspelning i Märsta.

Nu har jag lunch på jobbet. Det är lite rörigt med alla arbetsplatser jag har. Men nu befinner jag mig i Örebro. Jag har i veckan påbörjat mitt sommarvikariat, nämligen. Mitt andra jobb som ekonomiassistent står still under tiden tills jag kommer tillbaka i höst.

Har insett att jag har haft 4 st jobb under våren. Nu under sommaren har jag bara ett att koncentrera mig på. Även om det är tal om att jobba lite kvällar på det andra jobbet. Förvirrande? Ja! Men egentligen behöver ni ju inte veta. Det viktigaste är väl att jag själv har koll på var och när jag jobbar! Haha. Och än har jag inte lyckats hamna fel. Men man vet aldrig. Jag är rätt morgontrött.

Okej. Idag är sista dagen på jobbet för den här veckan. Imorgon är det midsommar och jag och sambon åker till Stockholm ikväll. Det blir midsommarmiddag och mys hos min syster. Jag längtar efter sill! OCH att krama på syrran!

Hey! Jag älskar att få post! Varför händer det så sällan? Idag när jag kom hem låg ett brev på köksbordet. SOM VAR TILL MIG. FRÅN FRANKRIKE. Och jag tittade, och jag kände igen handsstilen, och jag kollade på a.v.s och jag öppnade och jag tittade och jag såg att det var pussel!

En favorit har skickat favoriter till mig! Och inte nog med det - det stod text på baksidan av pusselbitarna. Hur smart? En jättefin idé, eller hur? Denna vän, Ivana, är nämligen ute och tågluffar i Europa och kommer vara bortrest i flera veckor till. Jag blev ju direkt nyfiken på vad det skulle stå och la pusslet på nolltid. :)

 

Tack min vän! Jag blev superöverraskad!